Idag satt de på rad på fönsterblecket, fågelkrakarna, och tittade svultet med insugna kinder på mig, när jag diskade.
– Mjaaaa, staaaackars gullefjunisar. Här ska räddas talgoxar och blåmesar tänkte jag storsint.
Talgbollar hade jag ju sedan tidigare, men fågelmatarpinnen i mässing är ny. Kul att prova den. Jag trädde upp A´ la carte-middagen på pinnen och hittade ett band att hänga allt i.
Fort ut nu! Innan fåglarna dömde ut mig som snål. Jag skyndade ut på lilla frukostverandan. Det var kallt ute. Jag upptäckte att det nästan gick att göra rökringar. I den avlövade rhododendron satt de på rad och väntade. Som ett gäng efterfestande ungdomar utanför Max-restaurangen en tidig lördagmorgon. Var ska jag hänga bollen nu då?
Yes! I lampan. Vilken bra idé! Då kan jag från köksfönstret tydligt se hur de söta små liven mumsar.
Med överhängande risk för en bäckenbottenfraktur eller åtminstone en lätt ryggradsförskjutning, slipprade jag upp med hala gummiskor på den isiga plåtstolen. Fasen va’ lampan sitter högt. Bara sträcka sig liiite till. Nästan där… lite, lite till.
Ett ”whoooaaaaaaa” hann jag skrika innan benen gick åt olika håll och jag dråsade ned med benen på var sida om stolen.
Alla som någon gång har halkat med fötterna på cykelpedalerna, och studs-grenslat mittstången – vet precis hur det känns. I samma sekund som jag föll och skrek, lyfte oxar och mesar i panik.
Inte på hela dagen har de varit här. Otacksamma fula loppätna fjäderfän.
Tur att barnafödandet är klart.
Usch ja, undrar om man skulle ta och värma lite starkvinsglögg.